Gustav VI Adolf tog över Sofiero slott 1905, då som arvprins, som en bröllopspresent från sin farfar Oscar II. Från början byggdes det som ett sommarhus för Oscar II, men det var för litet så 1875 stod en påbyggd våning klar. Slottet blev nu 2 våningar plus vindsvåning. Källaren kan även den räknas som en våning, eftersom den sticker upp med nästan hela sin höjd över marknivån. När det gäller brandkårsinsatser är huset att betrakta som en 4 våningsbyggnad. I den översta våningen fanns bostadsrum för personalen och i källarvåningen fanns köket, vedeldat till i mitten av 1900-talet.
Det inbyggda brandskyddet var dåligt. Trapphuset var öppet och de dörrar som fanns i korridorer och mot salar och rum var vackra men enkla trädörrar, en del med glas.
Det inbyggda brandskyddet var dåligt. Trapphuset var öppet och de dörrar som fanns i korridorer och mot salar och rum var vackra men enkla trädörrar, en del med glas. Det var normalt byggnadssätt för sin tid. Det innebar att en brand och brandrök från köket i källaren kunde sprida sig nästan obehindrat upp till bostadsutrymmena i vindsvåningen och på sin väg upp blockera korridorerna på mellanliggande våningar.
Brandriskerna var många. Både slottets uppvärmning och belysning alstrades med öppen låga i kaminer, kakelugnar, stearinljus, fotogenlampor m.m. Risker med eld fanns det gott om och om det började brinna fanns brandkåren ända borta i staden, drygt fem kilometer bort.
Sträckan är kort med dagens mått mätt, men det var annorlunda med den tidens mått. När Gustav VI tog över slottet 1905 var brankåren inte motoriserad, utan förlitade sig helt på hästar. Manskapet och redskapen fanns i Rådhusets bottenvåning mot Järnvägsgatan och hästarna i en närliggande byggnad öster om Rådhuset. (Därav namnet Stallgatan på gatan som går från Stortorget parallellt med Rådhusets östra fasad). När larmet gick på brandtelegrafen, en föregångare till telefonen, fick man rulla ut ångsprutan på landgångar nedför trapporna ut på Järnvägsgatan, hämta och sela på hästarna på Stallgatan och därefter spänna an dem framför ångsprutan innan det bar av. (Den tid det tar från att larmet går tills första ekipaget påbörjar färden mot brandstället heter fortfarande Anspänningstid, dvs den tid det tar att spänna an hästarna).
Själva körtiden var också lång. Ångsprutan var anspänd med två kraftiga draghästar. Men i färdvägen låg Tinkarpsbacken, en stigning som sög musten ur hästarna om man inte hushöll med krafterna.
Man kan nog inte räkna mer än en medelhastighet på mer än ca 10 -15 km/tim vilket ger en körtid om ca 30 minuter. Till detta kan läggas anspänningstiden som, om det gick bra och hästarna inte triskades, kan uppskattas till 6-7 minuter. Det är inte troligt att brandkåren kunde påbörja någon insats på slottet förrän efter 40 minuter. Det är nog tur att slottet klarat sig utan allvarliga brandtillbud, ett sådant hade sannolikt resulterat i en totalskada.
Det finns ingen bra dokumentation på hur man hanterade problemet. Visst fanns det enkla brandredskap och branddammar på Sofiero, men hur skulle man klara att utrymma innan någon kom till skada?
Vilken plan hade man för att ingripa vid en brand?
Brandchefens mardröm
Kung Gustav VI blev mycket förtjust i sitt Sofiero och böjade tillbringa hela somrar här. Ofta med delar av familjen, släkt och vänner. Tänk er vilken mardröm för brandchefen i Helsingborg. Här kommer kungen med drottning, prinsar och sessor och bosätter sig i kommunen. Givetvis en välkommen ära, men kan han behålla jobbet om det händer något? Man kan tänka sig tidningsrubriker som Rökskadad prinsessa, Skadad prins bortförd i ambulans eller ännu värre: någon blir lågornas rov.
Vid samtal med f.d. Brandcheferna Olle Arvidsson (bra minne trots att han passerat 95 år) och Claes Thorell (engagerad och med bra minne till sin bortgång) så framgår det att man ända sedan Brandchefen Holger Rosenkrantz tid lade ner mycket tankearbete och förberedelser på hur man skulle agera vid en brand på Sofiero. Kungen höll hårt i ekonomin vad gäller sitt sommarslott och var inte intresserad av ombyggnation eller annat som kostade pengar. Det gick inte att förmå honom att installera branddörrar eller att klä in trapphuset med tändskyddande beklädnad. Det fanns även estetiska skäl som inte medgav utrymningstrappor på fasaden eller rökluckor på taket. Brandvarnare var inte uppfunna ännu, annars hade det nog varit en billig säkerhetshöjande åtgärd
Kort sagt, det blev Brandchefens lott att göra allt vad man kunde för att höja säkerheten utan att kräva investeringar eller annat från kungens stat. Resultatet blev vad man i moderna termer kallar en insatsplan. Inför och under andra världskriget ökade insatsmöjligheterna i takt med att fordonsparken fich fler moderna släckbilar och maskinstegar samt att brandmännen utrustades med rökskydd (andningsapparater).
Man planerar hela insatsen, allt från vilka enheter som skall besvara larmet, vilken körväg man skall åka, var och hur man kommer in på området, var man tar vatten för brandsläckning, var man ställer upp maskinstegen, vilken inträngningsväg för rökdykare som skall användas i första hand för livräddning, vilken inträngningsväg som skall användas i första hand för brandsläckning, var man skall öppna hål för rökventilering etc. etc.
Det viktiga med planen var nog inte tankearbetet i sig. Det viktiga var att det fanns en plan som man kunde öva och läsa in. Branchefen utsåg en av sina brandmästare att ansvara för planen och att den övades. Kungen annonserade sin ankomst till Sofiero i god tid varje år. Det var samtidigt startskottet till att nu måste hela brandkåren öva planen. Man började åka till Sofiero med hela styrkan och ställa upp fordon, dra slang, orientera lokaler osv.
Ett fordon hade högsta prioritet. Kungen bodde alltid i samma rum i norra gaveln på tredje våningen över mark. Maskinstegen hade alltid företräde så att den kunde köra fram till norra gaveln i förutbestämd position så att den kunde nå alla fönster där. Stående order (en order som gäller utan att behöva ges) var att resa maskinstegen mot kungens sovrumsfönster. Med tanke på hur lågt brandskydd slottet hade så var detta det mest brådskande, så stegmaskinisten skulle kunna göra detta i sömnen om så behövdes.
Brandchefens årliga audiens
Men det gäller ju att de drabbade vet vad de skall göra om det börjar brinna, de måste ju känna till hur viktigt det att evakuera fort och vad brandkåren kommer att göra vid ankomsten. Frågan löstes av brandchefen genom att begära årlig audiens hos kungen på Sofiero. Det skedde normalt ett par tre dagar efter kungens ankomst till Helsingborg. Familjen fick lite tid att installera sig på slottet, sen ville brandchefen prata säkerhet och öva med familjen. Det finns ingen uppgift om att Gustav VI verkligen klev ut genom sitt sovrumsfönster och klättrade ned via maskinstegen, men prins Bertil var ju till naturen orädd och klättrade gärna flera gånger.
Kungen hade vid ett tillfälle besök av en amiral när det var dags att öva. Kungen lär ha yttrat att: ”du som är amiral och van vid lejdare och linor kan väl prova”.
Lyckligtvis inträffade inga allvarliga brandtillbud under kungens tid. Han skänkte vid sin bortgång 1973 Sofiero Slott till Helsingborgs Stad. Därigenom löstes brandskyddsfrågorna. När staden besiktigat Sofiero konstaterades att kungens minst sagt försiktiga underhåll av slottet krävde en ingående renovering. För att man skulle kunna öppna det för allmänheten krävdes dessutom en genomgripande uppdatering av brandskyddet. Idag är slottet betydligt mer brandsäkert trots att det är gammalt och har behållt sitt utseende.
Mats Rosander
f.d. Vice Brandchef, Helsingborg
Helsingborgs första brandbil Scania från 1915